Jag fick en fråga igår som jag tänkte att jag ska besvara här.
Fråga:
Jo jag tänkte på en sak när jag läste att ni börjar närma er "slutet" på denna långa resa, eller vad man ska kalla det. Jag undrar om du kan se tillbaka och tänka på något positivt med hela det här? Alltså självklart fattar jag att det är en katastrof på alla sätt, eller det är nog svårt att verkligen förstå om man inte varit med, men kan du känna att du är starkare nu än innan? Eller något annat som faktiskt är en smula gott ur allt detta eländet?
Och så undrar jag vad du sörjer mest att det blev förstört? Vad ska man skydda så att säga? Har du några rekommendationer såhär i efterhand?
Svar:
Jag tror att det är för tidigt att kunna göra någon sammanfattning på det sättet, för vi är fortfarande mitt uppe i det och än har långt ifrån sista orden sagts mellan oss och försäkringsbolag och byggfirmor och annat. Alldeles säkert kommer jag ha lärt mig något om livet av detta - för det är ju som alla säger, det man inte dör av gör en starkare. Jag lovar att återkomma till detta längre fram, när jag har gjort ett avslut och kan se tillbaka på det här året lite mer nyktert.
Men din andra fråga, om vad jag saknar mest av det som blev förstört kan jag enkelt svara på! Jag saknar inte en endaste pryl. Jo en liten liten sak och det är Sallys lilla minneslåda med ni vet lilla BB-armbandet och andra små minnen. Det är det enskilt enda. Annars bryr jag mig inte det minsta om sakerna. Det tänkte jag på första tiden, men ju längre tid det gick desto mindre viktigt blev det. Faktiskt fullkomligt oviktigt.
Det jag sörjer mest är den stulna tiden. Att detta helt oönskade stal ett år av vårt liv. Att vi har varit tvungna att lägga så omänskligt mycket TID och ENERGI på det här projektet. Tid då jag hellre pluppat stenar i vattnet med mina barn, åkt och besökt min gamla farmor eller mina gamla morföräldrar. Tid då jag hellre promenerat Kungsholmen runt. Tid då jag hellre försökt ha lite omvärldskoll genom att läsa nyheterna. Tid då jag hellre haft fina samtal med min man. Tid då jag hellre slötittat på en serie på TV.Tid då jag hellre spelar spel och lagt pussel en hel eftermiddag med mina barn.
För allt det där och tusentals andra saker som faktiskt är det verklige LIVET har vi fått lägga åt sidan under ett helt år. All vår tid utanför jobbet och barnen har jag och Jesper arbetat som två parhästar, sida vid sida, med "skygglappar" för ögonen. Varje kväll efter alla vanliga bestyr är avslutade och tyst i hemmet, när klockan är kanske 21, då har vi satt oss i minst två timmar och arbetat med detta projekt. Och varje helg i snart 52 veckor. Tankarna maler natt och dag runt allt kring detta. Så mycket oro och ångest som vandrat genom oss.
Så klyschigt eller ej, den förlorade tiden, ett år av mina små barns liv, är den stora sorgen.
Jag längtar till i augusti-september när vi helt är på plats, allt är klart och vi kan vakna upp och säga men "hej där - där är du ju". Och äntligen äntligen se varandra. Och återigen ÄGA vår egen tid och bestämma över vårt eget liv. När det bara är vi, min älskade familj, som får ha huvudrollerna i vårt egna liv. Med total frånvaro av försäkringsgubbar som ger oss magsår, byggprojektledare, fuktmätarfirmor, saneringsfirmor, bostadsrättsföreningsstyrelser och alla de andra som under detta år bestämt över oss.
Tid för livet självt är det enskilt viktigaste att måna om. Ikväll tar jag vara på livet! Då samlas vi 7 vuxna och 9 kids och äter och dricker gott och hänger tillsammans. För bättre än så blir ju inte livet!
.JPG)
